Med tanke på hur många som kommit till vårt land och kämpar med att göra sig förstådda på svenska kan det vara intressant att fundera över hur vi gör när vi bara kan enstaka ord på ett språk och ska försöka kommunicera. Alla som turistat i ett land där man inte kan språket känner igen sig, tror jag.
Översikten nedan visar vanliga sätt att hantera att ordförrådet tryter. Det är strategier för att göra sig förstådd när orden saknas.
• Peka och visa.
• Att använda egennamn. Adam sjuk.
• Frågeton ersätter hel sats: Kommer inte?↑
• Ge alternativ. Betala 15? 20?
• Utelämna verbet när man inte kan det. Han inte bra.
• Semantisk utvidgning: ett allmänt begrepp får stå för något som ligger nära, exempel ”flicka” får stå för alla kvinnliga varelser oavsett ålder.
• Tempus oböjt. Hon komma snart
• Emfas. Använda eftertryck på enkla ord när man har svårt att få fram nyanser. Se meningen ovan.
• Överanvändning av ord: Mycket problem. Stort problem.
De här strategierna som används när vi inte kan uttrycka oss, känner vi igen från barnspråk:
Titta lampa (utan verb), kissen snäll,
Nallen inte snäll (överanvändning av de ord som behärskas)
Klappa vovven. Vovven kan till en början stå för vilket fyrbent djur som helst, tills barnet har lärt sig att särskilja dem (utvidgat betydelseomfång)
Jag ha den (med emfas, stark betoning i stället för att utveckla satsen:Kan jag få den? Jag vill ha den.
Det finns alltså något allmängiltigt i hur vi hanterar språkinlärning. Det finns också likheter mellan olika pidginspråk i världen i hur man undgår svårigheter och förenklar, dels som i ovanstående översikt och också hur man använder repliker i stället för återberättande, utelämning av formord och liknande.
Förutom ord har vi tack och lov det mest universella språket av alla: kroppsspråket. Man kan nå långt med att gestalta det man vill ha sagt med gester och miner.
språkspanaren 