Vi uppfattar rätt och fel i språket utan att tänka på att det vi säger en gång i tiden kanske ansågs vara fel.
Har du hört någon säga om klockan – Hon är fem. I stället för den är fem. I dialekter, till exempel i vissa delar av Värmland, Svenskfinland, Gotland och Älvdalen förekommer än i dag att man säger hon om klockan.
De som har läst tyska vet att inte bara personer utan även saker kan vara ”han eller hon”. Der Tisch da- er ist neu und die Lampe- sie ist auch neu. Man säger han om bordet och hon om lampan och så har det varit i svenskan också. I fornsvenskan gjorde man skillnad på:
åkern – han
månen- han
solen- hon
väskan –hon
Alla ord för personer och saker var antingen ” han- hon – eller det”. Under medeltiden började den användas om fler och fler saker och i texter från 1700-talet kan man se att ”den och det” var vanligare än ”han och hon”. Sakerna hade blivit könlösa.
På 1800-talet var det en språkstrid om man skulle återinföra ”han och hon” om saker och återgå till det gamla systemet. De som tyckte det såg äldre tiders språkbruk som ett ideal för hur det svenska språket borde vara. Man ansåg att nymodigheterna förstörde språket och gjorde det sämre.
De som försvarade förändringen ansåg det som omöjligt att återgå till det gamla språkbruket, eftersom många nya ord hade kommit in i språket sedan 1300-talet, när den stora förändringen började. Vad skulle man göra med alla nya ord? Skulle man behöva hitta på om ordet skulle vara han eller hon. Nej, det ansågs vara ett hopplöst företag.
År 1900 infördes en ny genuskategori i grammatiken : reale. Det som idag kallas utrum eller n-ord: Ser du månen? Den är alldeles röd. Solen är i moln men den kommer snart fram igen.
Det de flesta faktiskt säger slår igenom i grammatiken även om det tar några hundra år.
språkspanaren 
Jag undrar om man fortfarande ska vara noga med rätt ändelse…
den sjuka patienten Magnus Johansson…..
den sjuke patienten Magnus Johansson…..
på esperanto är det lite speciellt – bestämd artikel är alltid ”la” oavsett om sjuklingen är en han eller hon
la malsanulo Magnus Johansson,
men om man vill ange att patienten är en kvinna
la malsanulino Maria Johansson
hen (hellre hän) har sin motsvarighet i ”ri” på esperanto. Här besjungs det av G. Armide från Frankrike: https://www.youtube.com/watch?v=ZyxDjiT3lfw
Hej! Jag lyssnade på sången och finns det undertext kan jag gissa några ord, men utan text är jag chanslös! Du har verkligen visat att esperanto är ett mycket mer livaktigt språk än jag trodde. Jag visste att det fanns några entusiaster men det är tydligen inte alls bara ” några” utan fortfarande en stor rörelse.
Angående din fråga så är det ett stort område och bruket är verkligen i gungning. Fortfarande är huvudregeln att använda- a och -e på adjektivet när det syftar på en man respektive en kvinna, men det finns undantag. Jag kanske skulle ta och skriva om det vid något tillfälle. Inte just nu, men det kommer.
Värmlänningar (och andra som använder ”hon” och ”han” för substantiv) har ju lyckats införliva alla nya ord i sitt språksystem: Telegrafen, telefon’, datorn (han); droska’, vespa’, föreninga (ho[n]). Jag säger numera ”den” i dagligt tal (utom kanske inte för ”klocka'”), men har inga problem att identifiera grammatiskt genus om det behövs.
Tack för ditt svar. Roligt att få exempel! Man ser till exempel av dina exempel att ord på -a tydligen ofta är hon. Sen kan man undra varför ” apparaterna” är han? Kanske i analogi med andra maskiner som är han? Bara en gissning! Det här är en av anledningarna till att det är så roligt och bra att bevara dialekterna. De ger oss en kontakt bakåt med språkets historia och om man undersöker olika saker närmare avslöjar det också lite om hur vi tänker när det gäller ting vi benämner.
det är inte bara klockan som benämns med ”hon” i vissa delar av värmland. det finns ett intakt tregenussystem i kommunerna längst upp, som tyvärr håller på att falla sönder, särskilt bland barnen födda efter 2010
Visst är det synd om dialekterna försvinner. De är som ett titthål in i historien både vad gäller ordval och grammatik. Vi får lov att fortsätta att använda våra genuina dialekter för att hålla dem vid liv.
Tregenussystemet är inte någon språkhistorisk återkonstruktion, utan ett språkligt faktum för alla (traditionella) dialekter och det gamla riksspråket. Man får ha i åtanke att majoriteten av Sveriges befolkning innan efterkrigstiden hade ett traditionellt bygde- eller stadsmål som modersmål innan efterkrigstiden, varav exakt (!) alla antingen hade ett konsekvent tregenussystem (han/hon/det) eller ett förenklat sådant (han/det). Exakt när den/det-systemet faktiskt gjorde inträde i någons naturliga talspråk har jag dålig koll på, men det lär inte ha varit så särskilt många år innan 1870-talet, då genusdebatten var som relevantast.
Omöjligt (eller ens svårt) hade försöket att ”återinföra” tregenussystemet inte varit, men det föll platt på Svenska Akademiens likgiltighet i frågan, samt det bristande stödet bland folkskolelärare (som var mer upptagna av stavningsfrågan). Tvågenussystemets totalseger är en språkhistorisk merit som knappast kan tillskrivas talspråkets absoluta makt över det skrivna ordet, utan snarare seglivenheten för vårt så hopplöst fördanskade riksspråk.
I och med urbanisering och massmedia går utvecklingen väldigt fort och utrum/neutrum-systemet har vunnit seger efter seger det senaste seklet. Värmlands landsbygd lär vara det geografiska området där tregenussystemet kommer överleva längst i talet, och till och med här hör man jämt och ständigt unga svikta. Men gamla håller på systemet konsekvent, så som det fortfarande är i stora delar av bygdesverige.
Tack för intressant kommentar! // Eva Wiklund